Gotlands läns nya tidning – 3 oktober 1861, sida 2

Han är död, suckade Gustaf till sin mor, då den dunkla vintergryningen trängde in i Sigurds vrå och det gamla ärliga ansigtet låg stelnadt och orörligt, ,han är död. — Gud vare hans själ nådig, sade modren; kom barn, vi skola bedja och tacka Gud i höjden för sin stora nåd och harmhertighet, och de föllo ned vid sängen i tyst bön. — Se så, mamma, nu slipper du mig också, sade Gustaf, alla gå ifrån dig; men vill ej Ludvig minnas dig och gubben der ligger, så gör jag det. — Se han drar på munnen, ropade Anna; men det var en synvilla, han rörde sig ej, fastän ett småleende hade lägrat sig på den insjunkna munnen och glömt sig qvar när själen blef fri. — Hu, det är ändå rysligt, sade modren längre fram på dagen, att ba lik i huset, tänk om gamle Sigurd går igen, då skulle jag dö af förskräckelse.