Gotlands läns nya tidning – 19 september 1861, sida 3

varit i går. Men si jag har inte vetat om ni var lefvande eller död, förr än i fjol, då hade ni träffat min granne och han gaf er en slant och frågade hvad ni hette och då sade ni Siggert och talade om att ni varit vid Aland. Derföre när grannen min kom hem så sa han — hör på Jon, så sa han, hette inte den der som gaf dig vattdricken, när du höll på att pusta ut, hette han inte Siggert? — Jo visst sa jag, och hustru min slog upp ögonen, för si jag var förlofvad karl, då jag låg der i båten, och hade J inte varit Siggert, så hade hon inte varit Jon Spik Jonssons hustru, så mycket är säkert. Emellertid när grannen gått så sa jag, honom skall jag helsa på, när jag härnäst kommer till Stockholm och så sa hustru min; du kunde väl ta gubben med dig, om han är fattig, sa hustru min. — Se det är inte värdt nu, det ser jag nog, annars kunde J bott i vår lilla stuga, deroppe i Mora. — Det är visst fattigt, men Gud ske lof vi berga oss temligen. Gud har inte gifvit oss några, som äter opp oss, tillade han med en suck, som kom djupt ur hjertat, vi ha inga barn att arbeta för. — Tack, Jon Spik, nu mins jag dig, sade den gamle korpralen, liksom lifvad af en ny idee — du sa att du ville ta mig med dig hem? — du sa att du inga harn har? Jo, så är det, käre Siggert. (Forts.)