Gotlands läns nya tidning – 19 september 1861, sida 3

Ä Hoöft-tankar. Solsken oc fogelsang, ljumma flägtar fom danfa öfmer glittrande böljor, gröna ängar och bla himmel, blommor och wällutt, angande frogar och frift luft — — Herre Gud! är det underligt att hwarje Stockholmsbo sa ofta han kan lemnar fina qwafwa rum i staden för att en manad, en wecka, en dag, en stund dwäljas i naturens fommarwarma sköte; att gesällen slar lästen i wäggen och siunger: Mandagen är en friwillig dag ec.; att nobisgubben lemnar sin sedwanliga wra och operakällarens salar sta tomma; att de stora waningarnas fönster äro kritade och att matkorgar och barns skrik fa ofta höra till de gerna fördragna obehagen pa angbatarne mellan staden och Djurgarden! Likffom i Venedig flyttar wart stadslif ut på wattnet: Man och Adgir, Tessin och Ehrenstrahl, Swanen och Swalan, Edswiken och Haga och hwad de allt heta dessa rökande och fräsande farkoster, surra sa lätt och sa qwickt som wattenbin öfwer Saltfjöoc Mälarewikarnas yta, och det är mine fann ide mjölsäckar och wedstaplar de föra, dessa batar; detär Icfmande wackra bördor af eleganta damer och herrar. Wid hwarje liten villa utmed stranden lägga batarne till; pa bryggan möta glada wälkommande anleten och wid uppstigandet blottas ofta för de i baten qwarstående mangen liten täck, eljest afundsjukt dold fruntimmersfot och Llitet till. Öfwerallt mötes blicken af lekande grupper och stiftande sommardrägter i det gröna och örat fägnas af glada sanger och klingande skratt. Det är ju en leende tafla det der, glad som ungdomens dröm om lifwet. — Men fortsättom teckningen och wi fa konturerna af memniskolifwet i dess helhet med dess swikna drömmar och förgäng: liga herrlighet. Sommartiden är kort i Norden, och de ljufliga landställena hafwa äfwen sin andel af all werldens skröplighet. De swala rum men befinnas fuktiga och sommarregnet lemnar ocksa takdropp; winden blir snart kylig, den behagliga skugga träden lemnade mot middagssolens hetta öfwergar till höstlikt mörker; jorden blir gra, luften duskig och sjön dimmig, de gröna löfwen gulna och de förut dammande wägarna blifwa dyiga; damernas eleganta klädningar få smutsränder nedomkring, qwinnokindens ljufwa rodnad efterträdes af en höstlig grafrusenhet; den lätta luftiga sommardrägten förswinner och de kulna behagen instufwas i tjocka ylleshawlar. Her rarne börja längta tillbaka till Sällfapet och preferencen och damerna till fina warma, beqwäma waningar, sitt trefliga hemlif och fina muntra höft-follationer. — Och få fommer flyttningen, den beswärliga, trakiga, prosaiska flyttningen! Hwilket stök och brak, trassel och obehag, innan man fär alla dessa oundgängliga bihang till det husliga lifwet, sofjor och stolar, askar och bord, silfwer och linne samladt och fördeladt, packadt och stufwadt på batar eller kärror och omsider lyckligen genom regn och dy aterfördt till ftaden och allting sedan förflyttadt, förlagdt och försatt till wederbörliga platser och rum! Ack! sommartiden är kort i Norden! Få se om September godtgör hwad Augusti brutit. Men alla fall: Pa hinsidan graf wen fins ocksa ett land och när höften och wintern wäl äro öfwer blir det wäl åter war och sommar. — Lef och hoppas! —tb— (Kapten Puff.)