Gotlands läns nya tidning – 8 augusti 1861, sida 3

honom att stanna. Den beskedlige mannen höll inne hästarne, och den gamla frun trängde sig genom stängslet vid vägen, der öppningen var mycket trång. Den unga flickan i vagnen gjorde någon löjlig anmärkning, och passagerarne skrattade. Det tycktes ursäktligt, ty i brådskan hade fruns gamla svarta hatt blifvit illa tilltygad, och nu, der hon satt bredvid den välklädda damen, såg hon ut som hon blifvit ditblåst af en hvirfvelvind. Den unga flickan gjorde hvad hon kunde, för att begagna ett så rikt tillfälle till munterhet. Hon ritade en karikatyr af den gamla frun, under förevändning att taga mönster af hennes hatt, och sökte på flera andra sätt att narra de öfriga att skratta åt henne. Slutligen vände den åldriga qvinnan sitt bleka ansigte åt flickan. , Min vän, sade hon, ,ni är ung, frisk och glad. Det har jag också varit, men den tiden är förbi. Jag är nu gammal, skröplig och bedröfvad. Jag far nu till mitt enda barns dödsbädd. Och sedan blifver jag en gammal öfvergifven qvinna, alldeles ensam i en verld, der muntra flickor taga mig till föremål för sitt löje. De skola skratta åt mina gammalmodiga kläder och sorgsna utseende, glömmande att den gamla qvinnan hade en ande, som har älskat och lidit och skall lefva för evigt. Vagnen stannade nu vid ett ringa hus och den gamle frun vacklade ned för fotsteget.