Gotlands läns nya tidning – 1 augusti 1861, sida 3

(EIN CIAM be Hvem är anspråkslös? När hafvet kastar sina vågor emot stranden och i sin hvirslande lek, under stormens våldsamma tjut, utkräfver menniskolif och menniskans vackraste skapelser, som sina ofelbara offer — när i det våldsamma bruset af vågor, som blott hinna stranden, för att genast derifrån lika väldsamt återkastas — en liten, anspråkslös seglare söker uppnå hamn och derinom rädda lif och egendom — då är det skönt och för hjertat upplifvande, att finna beslut och handling förenade hos en person, hvars ätgöranden alltid vittnat om menniskokärlek och hvars tysta, men vackra minnesgärd skall blifva deras tacksamhet, som ofta haft honom att tacka för hvad lifvet äger kärt och dyrbart. Ett litet, enkelt vittnesbörd om Herr Capten Ahlanders välvilja för det (som jag vill säga) sublimt, men rysligt sköna, eller anblicken af ett fartyg i yttersta sjönöd, torde jag få till en hvars begrundande framställa, och torde äfven dessa rader gifva ett litet begrepp om de mödor, som ofta träffa våra raska Lotsar. Under en sjögång, som var ovanligt svär, ehuru vinden var ,krabb, hitkom förliden Måndag en jakt från Ösel. Alla Wisby Lotsar gingo ut i båt att söka rädda jakten, men endast Mäster-Lotsen C. Winberg kunde i de brusande sjöarne komma ombord. Det är naturligt att lotsens ankomst skulle väcka glädje hos de betryckta Oselboerna, men deras fröjd hade nog snart blifvit förbytt i sorg af efterlemnade makar och barn, om ej, under svåraste brottsjön, IIr Capten Ahlander, åtföljd af Capten Klintberg, skyndat ut och med egen lifsfara, genom lotsarne lemnat jakten en kabel, som slutligen räddade densamma; ty i samma ögonblick kabeln sastgjordes om bord, sprang kettingen, hvarvid jaktun var förtöjd och oundviklig död syntes vara allas lott. Huru mycket ädelmodigt och verkligt stort sker ej i det tysta, som intet syns och lätt förglöms, men som dock är värdt mer än både band och stjernor. Pris vare alla dem, som på mensklighetens vägnar uppoffra lif, helsa och krafter, för att hjelpa en nödlidande broder — han må än gå klädd i tiggarstafven eller höljd i armodets usla trasor! Pris och tack åt Wisby Lotsar! Do hade denna gång tillfälle att visa sig i sin rätta dager: arbetsfriska, ej fruktande sjö och storm, men älskande en lidande broder, om den ock är kommen från österhafvets aflägsnaste kuster. Hvad säger nu Läsaren om anspråken hos vår IIamnbyggnads-Chef och våra Lotsar? LN.