Gotlands läns nya tidning – 1 augusti 1861, sida 3

Gudmund red en svart häst med mundering af glänsande silfver. Sjelf var han iklädd en violett drägt, rikt broderad med silfver, och deröfver bar han ett lätt harnesk af stål, inlagdt med silfver i arabesker. Från hjelmen svajade en blå sjäderbuske, fasthållen med ett glänsande smycke i form af en lilja. ö Då de båda kämparne kommit inom skranket, sade någon af åskådarne till sin granne: — IIvilka ståtliga kämpar, synd dock att striden säkert blir så olika, hvilket man kan taga för gifvet då man känner Sasses stora skicklighet i riddarspel och Gudmunds jemförelsevis ringa öfning. — Ja, svarade grannen, men jag skulle mycket önska att Gudmund skrifvare segrade; han är en lärd man, redlig och rättrådig, och älskar Anna Lilja för hemes egen skull, då deremot den svekfulle Sasse eftersträfvar hennes hand endast för att blifva egare till hennes stora egodelar. Bland de tusentals ögon som med spändt intresse vände sig mot de båda kämparne, strålade intet par med en så underbar glans som Annas. Då hon varseblef Gudmund, tryckte hon med konvulsivisk häftighet båda sina händer mot det stormande hjertat, och bröstet höjdes och sänktes så våldsamt, att hon trodde sig skola qväfvas. Hon riktade en blick, tolkande både hopp och förtviflan, mot höjden och lät den sedan liksom fastväxa vid Gudmunds manligt ädla gestalt. Hon visste att om Sasse segrade, så skulle ingenting i verlden kunna förmå den strängt ordhållige ko