Gotlands läns nya tidning – 4 juli 1861, sida 3

lek till ett jordiskt föremål, jag älskar Bothilda, som — — — — — — —— — —— — — — Vid dessa i ett andetag uttalade ord, hade gestalten allt mera dragit sig tillbaka, och då namnet Bothilda omnämndes, omvred den dörrlåset, synbarligen i mening att lemna rummet. Då sprang Carl blixtsnabbt upp och med den hos sjuka ofta visade energien, rusade han etter, fattade häftigt i gestaltens kläder och ropade med feberdarrande röst: — Vredgas icke, vördige fader, alldrig förr hafva de vanhelgande orden gått öfver mina läppar, och jag svär, att hon aldrig skall ana — — — — Ett svagt utropadt tyst! undföll nu gestalten, hvars kappa nedfallit på golfvet, och icke pater Andreas mörka allvarliga anlete mötte i halfdunklet Carls öga, utan de milda dragen af Bothilda, hvilkens hela gestalt skälfde så våldsamt, att hon nu måste stödja sig emot en hög karmstol, för att icke falla. — Heliga Guds moder, stammade Carl å nyo, du har sett min kamp, du ser mina afsigters renhet, förlåt detta ögonblick af mensklig svaghet, och han tryckte Bothildas händer till sitt stormande bröst, i det han hviskade: — Säg, o, af barmhertighet säg, att du älskar mig tillbaka, jag skall sedan med mod fly ut till farorna och döden bland Christi stridsmän; låt mig dock först en enda gång höra de saliga orden: Jag älskar dig, från dina läppar, en enda gång känna din fridkyss på min panna, för första,