Gotlands läns nya tidning – 27 juni 1861, sida 3

lande, blandades de många klosterklockornas högtidliga ljud. Vid Wisbys strand syntes en enslig gestalt oroligt blicka ut åt hafvet; det var en ung qvinna, hvars fina anletsdrag hade någonting oändligen ljuft och skärt i deras uttryck; i ögat brann en svärmisk eld och hvarje rörelse hos henne förrådde behag och mildhet. Vågorna stänkte sitt skum i hennes ansigte, men hon var alldeles känslolös derför. Hon syntes blott upptagen af att uppfånga de ofta återkommande nödropen, blandade med ett och annat kraftigt kommandorop, som ur dunklet förnummos helt nära stranden. — O, du helige Clemens, rädda min fader och de skeppsbrutne, suckade den unga qvinnan, ångestfullt vridande sina händer. — Guds fred, fagra Bothilda, yttrade en sträf karlröst strax intill, och der stod en yngre man af ett listigt frånstötande utseende, iklädd en dyrbar drägt af den sort, som de förnämsta af Wisby borgare buro vid högtidliga tillfällen. Skön jungfru, fortfor mannen, icke likar det sig för eder, en finhylt fager ungmö, att stå här i ovädersleken och kyssa det saltskum, som hafsdrakarne fiska upp; kom hem till min varma frustuga; för att tillbjuda er den för hela lifvet begaf jag mig i friaredrägt till ert hem, men finner er här. — Nej, Holger dansk, svarade Bothilda, kastande en flyktig blick på den burdusa friaren, jag kommer aldrig i er frustuga, och dessutom, fortfor hon med ovilja, hur kan ni tala om sådana saker