Gotlands läns nya tidning – 23 maj 1861, sida 2

eller också låta henne blifva kristen. Jag kan icke fördraga dessa brinnande ögon och denna hennes själs törst efter Evangelii ord! sade läraren. Och sadren brast i tårar: Jag har sjelf ringa kännedom om vår religion, men hennes mor var en Israels dotter, fast och stark i sin tro; på dödssängen gaf jag henne det löfte, att vårt barn aldrig skulle döpas. Jag måste hålla mitt löfte; det är liksom ett löfte till Gud. Och den lilla judeflickan blef tagen ur den kristna skolan. År förgingo. Derute uti en af de små handelsstäderna på Jutland tjenade uti ett ringa, borgerligt hus en fattig flicka af mosaisk trosbekännelse; det var Sara. Hennes hår var svart som ebenholtz, hennes ögon så mörka som döttrarne af den mosaiska tron bruka ega. Ansigtets uttryck var dock detsamma hos den fullvuxna flickan, som hos barnet, då hon satt på bänken i skolan och med tankfull blick lyssnade till lärarens ord. Hvarje söndag hördes orgeln och församlingens sång öfver gatan till grannhuset, der judeflickan stod i sitt arbete, flitigt och troget i sitt kall. Du skall helga sabbaten, bjöd hennes lag; men hennes sabbat var de kristnas arbetsdag, och hon kunde blott fira den uti sitt hjerta; men detta, trodde hon, var icke nog! Denna tanke uppsteg tid efter annan uti hennes själ, och på de kristnas söndag var andaktstimman mer ostörd; träng