Gotlands läns nya tidning – 10 maj 1861, sida 3

111170(0 Ala 14111 I 1 PÅSDDKII(C nHålI7 CLUVFRAMI eller dylikt, och blandas genast med vatten. Till en tunna hvitbetor sättas ungefär 15 till 20 kann. vatten. Om man så hafva kan, väljer man härtill mjukt vatten, d. v. s. regneller sjövatten. Detta med vatten förtunnade mos slår man i ett öppet kärl med dubbla bottnar. Härtill kan man använda hvilken tunna som helst, blott den är tillräckligt stor. Sedan ena botten på tunnan blifvit borttagen, insätter man förloradt en annan botten ned i kärlet, 2 till 3 tum öfver den egentliga tunnbotten. Denna falska botten göres i tvenne delar, hvilka ej behöfva sammanfogas, utan nedläggas lösa i kärlet, men likväl så, att de på alla sidor sluta intill kärlet och till hvarandra. Som underlag tjenar en list, hvilken måste vara så hög som afståndet mellan de båda bottnarne, d. v. s. 2 å 3 tum. På den mot tunnbotten vända sidan bör denna list hafva inskärningar eller refflor, på det att den vätska, som samlar sig mellan listen och botten, lätt må kunna afrinna. Den lösa botten måste äfven vara försedd med hål af en ärtas storlek, ett på hvarje qvadrattum. På sidan af kärlet, mellan de båda bottnarne och nära den lösa botten, borras äfven ett hål, så stort att man beqvämt utifrån deri kan insticka en tapp. Det sålunda apterade kärlet ställes, innan moset dithälles, på en ställning, så högt att ett annat kärl, en så eller dylikt, får rum under tappen. Ofvanpå den lösa botten lägges dessutom ett hvarf grof halm, några tum högt, för att hindra hålen från att täppas af moset. Sedan dessa förberedelser äro vidtagna, hälles det med vatten förtunnade moset i kärlet, hvarefter tappen öppnas så mycket, att saften i en fin stråle kan utrinna. Allt efter som massan tjockar, påspädes försigtigt mera vatten, utan att moset uppröres. På detta sätt vinner man all i moset befintlig saft. Härigenom undvikes den besvärliga prässningen af moset, hvilken icke i ett hushåll är lätt att åstadkomma. Väl är man genom nu föreskrifne method utsatt för den olägenheten att erhålla en vida tunnare saft, än som ursprungligen finnes i hvitbetan; men emellertid får man dervid en renare saft, och den större åtgången af ved och tid som är förenad med saftens inkokning besparas. Man låter saften nu rinna så länge den smakar söt och har färg. Dock bör man ej låta bedraga sig af den sistnämde, ty ofta är saften så förtnnnad, att den knappt lönar mödan att koka och likväl har den ännu en ganska mörk färg. Man rättar sig då heldre efter smaken. Af återstoden, sedan saften är afrunnen, får man ett godt kreatursfoder. Saften försättes sedermera med svafvelsyra, ungefär 21 lod på hvar tunna hvitbetor om 32 kappar. Svafvelsyran dithälles i en sin stråle under beständig omröring af saften. Sedan detta skett, låter man blandningen stå orörd i 12 till 18 timmar, om möjligt i ett något högt kärl, t. ex. en tunna. Genom svafvelsyrans tillsättning afsöndras åtskilliga ämnen i saften, hvilka stanna på kärlets botten, hvarföre försigtighet är af nöden, då saften sedermera aftappas. Den från bottensatsen skiljda vätskan kokas sedermera i en blankskurad koppareller förtent kittel. Under kokningen afsöndras ytterligare olösliga beståndsdelar, hvilka till en del synas som skum på ytan och med en slef borttagas. Härpå företages svafvelsyrans mättande. I den heta, alltjemt kokande vätskan, slår man med försigtighet små portioner af med vatten till en tunn välling utspädd slammad krita, så länge som någon fräsning eger rum. På hvart skålp. svafvelsyra kan man beräkna 1 4 skålp. slammad krita. Efter svafvelsyrans mättande uppkommer ånyo en fällning, hvilken består dels af svafvelsyrad kalk eller gips, dels äfven af kolsyrad kalk samt af de lerjordsoch kiselpartiklar som finnas i kritan. Egentligen skulle vätskan nu vara neutral, d. v. s. icke mera sur; men emellertid finner man, att den färgar blått lackmuspapper rödt, och att den således är svagt syrlig. För att borttaga denna sista återstod af syrlighet, tillsätter man kalkvattan : Ja 11 -U sHr hlaa Ianlnmnncnannararf