WISBY den 10 Maj. Våra Myrar, ett fält också för vetenskapen. Gotland, hvilket är ett litet täckt landskap och derföre tjusar alla dem som ej sett mycket annat, har ingalunda de stolta natur-behag som pryda de flesta af våra öfriga Svenska provinser. En mild danad och den nästan fullkomliga frånvaron af rent af fula och ödsliga ställen samt kustens och bergholmarnas märkliga stalp och branter, som gifva vackra taflor fastän i miniatur, får ersätta bristen af den upphöjda karaktär i landskapet som den högre Nordens engder eljest ofta erbjuda; och Södern tyckes på Gotland närmast hafva nalkats polen, hvilket visar sig i jordens bördighet och växtlighetens sydländska lynne. Men det som eljest af naturskönheter mäst här saknas är de herrliga prydnaderna af berg och vatten, eller just det som först åt utsigterna ger en storartad och harmonisk fägring. Man har tyckt, att ett landskap utan sjöar är såsom en eljest skön qvinna, som saknar ögon; och man kunde tillägga, att ett land utan berg är likt en varelse utan ben och knotor. Gotland saknar dock ej, såsom vi nämnde, helt och hållet bergformationer eller klipp-randen kring kusten, Thorsburgen, Hoberget, o. s. v., och ej heller några smärre sjöar (som här dock alltid benämnas träsk), såsom Bäste-träsk, Hau-, Fardumeoch Tingstädeträsk, hvilka hålla vatten året om. Dessutom finnes en stor mängd vattensamlingar, eller de s. k. myrarna, hvilka i ur-tiden uppkommit antingen genom landets ställvis skedda sjunkning (hvarom också en saga hos Strelow) eller derigenom att bräddarna kring fördjupningen småningom höjt sig och tilltäppt utloppet. När om våren vattnet står blankt på våra myrar, änder, svanor och snäppor af flere slag, ännu för några år sedan talrikare än nu, lifva dess yta, fiskarna spratla i vassen och våra små åar och bäckar svälla upp och drifva några larmande sqvalt-qvarnar, så kan man för tillfället nästan inbilla sig att man är i ett land, som ej är så fattigt på insjöar som Gotland dock verkligen är. Men den vida större nyttan våra myrar i alla fall göra än den att en kort tid fägna ögat, föda en mängd vattenkräk och växter samt att drifva några små verk, är den, att de (ehuru i allmänhet skadliga frostnästen) icke blott med sina fuktiga ytor draga regn och nederbörd åt landet, som hvilar på sin torra kalkbädd, utan i sina djupa bäcken bevara de ofantliga förråder af vatten, hvilket, liksom ur ett högt stående kar med tapphål vid bottnen, utsipprar i tusendetals källor och brunnar kring hela vår Ö. Enligt naturens stilla utveckling skulle vattnets afgång och landets uppgrundning här ske småningom; men samhälls-utveckling skyndar till hastigare resultater och den moderna odlaren, drömmande om hvete, klöfver och guinter, har intet öga för sjöarnas täcka vatten-speglar, för andung-jagt, vissa botaniskt märkliga vatten-växter och några pund jordsmakande fisk, utan han griper ifrigt till spaden, gräfver djupa kanaler och motser en fabelaktig vinst för civilisationen och sig sjelf också. Denna odlings-håg är ganska nyttig —, det nu ock Landets allmoge allt mera börjat inse —, men mången fruktar dock, att den hastiga myraftappningen möjligen kan förorsaka de dolda, underjordiska vatten-förrådernas försinning, fuktighetens minskning (också alltför flitigt påskyndad af den engelska skogs-afraknings-maskinen) samt allmän vatttenbrist. Blir följden icke så vådlig,