Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1861, sida 3

dog hade Anna aldrig kunnat tåla Halvar, ty han hade varit så omenskligt elak mot sin syster, att han drifvit henne att släpa med sysslorna, så att hon förtagit sig och dött. — Jag blef naturligtvis topprasande på Halvar och grät i mitt hjerta blodiga tårar öfver Elfridas dyd. Imellertid måste jag roa gubben i Stockholm, vi åkte tillsammans på Djurgården, och då jag vid champagneglaset utgöt för honom min sorg öfver Elfridas död, erbjöd han mig tvärt att söka tröst hos Anna, och han påstod, den hedersgubben, att du eg entligen aldrig tyckt om någon annan än mig. Då gjorde jag gerna upp hela saken med honom, jag kände ju dig sedan barndomen som en lika god flicka som Elfrida. Men jag begriper icke, sade Anna tankfull, huru min far, som alltid sagt, att jag icke kunde få Halvar till man, för det han var för fattig, kunde falla med sitt val på dig, som icke ärf: något och troligen ej ännu hunnit förvärfva något. Blott af harm mot Halvar kunde han icke föredraga dig. Jag undrade sjelf hvarifrån gubbens stora ädelmod kom. Men jag vet det nu; han visste förr än jag, att min farbroder, den rika borgmästarn, dött barnlös och lemnat mig några hundratusen. Nå, hur har du sedan kommit på andra tankar? 5Jo, Just som jag stod i beredskap att resa w till dig och mottaga första fästmökyssen, inträdde till mig både Halvar och Elfrida; han, svällande af harm för det jag röfvat bort hans fästmö, och