Gotlands läns nya tidning – 18 april 1861, sida 2

mörkgröna furuskogen, så att det gjorde ondt i ögonen på den afundsjuke gubben Stadig. Från husen aflägsnade Halvar allt skräp och planterade en täck trädgård, som omgafs af syrönhäckar och siberiska ärtträd. Emellertid gingo ett par år; så länge Ilalvar var upptagen af byggandets många bestyr och lifvades af glädjen öfver hvar sak, som blef färdig, kände han icke skillsmessan från Anna så bitter; han såg henne regelbundet hvarje söndag, deras blickar voro ömsesidigt vältaliga, de hade utbildat af dem ett hemlighetsfullt språk, som de begge förstodo. Anna, som äfven var en rask flicka, lade ej sin väntan på sinnet; hon hade så mycket att göra, ständigt var en väfi gång, utom alla de öfriga göromålen på landet, der man hemmavid måste hafva såväl bryggeri, slagt, garfning, färgeri, som smedja, skomakareverkstad och skrädderi, m. m. som ej kan så noga uppgifvas. Hon hade ock mycken tröst af att på afstånd se huru Halvars nya byggnader växte upp vid skogen, och huru hans välskötta kreatur, hvilka fingo grönfoder, gingo hulliga och skinande, som Pharaos sju feta nöt bland byns många utsvultna och magra nöt. Gubben Stadig smågrinade i sin triumf öfver att kunna hindra laga skiftet, och sade, då någon talade om huru allt gick väl för Halvar: Vi få väl se hur länge det bär sig; jag har förr sett större skepp än han segla i putten.