Gotlands läns nya tidning – 18 april 1861, sida 2

doftade mustigt. Bygatan var ständigt full af kalfvar, grisar, höns och gäss, som gjorde sitt bästa att fylla henne. Ingen trädgård, intet enda träd grönskade i husens närhet; ty hvarje försök att plantera ett sådant skulle misslyckats; hvarje telning skulle blifvit ett rof för bitande kalfvar och fölungar. Vid byn fanns en källa med i sig Fjelt ypperligt vatten, men alltid grumligt, emedan kreaturen, isynnerhet de grymtande, trampade och lågo omkring henne. Halvar tröttnade snart vid den oreda, osnygghet och otrefnad som fanns i byn, och beslöt att på förhand flytta ut med sin gård upp till skogen, på en nyodling, der äfven landsvägen gick fram och der han visste, att han i alla händelser skulle få sitt skifte. Han arbetade sjelf som två vanliga karlar. Medan den elake och snåle gubben Stadig aldrig fick annat än dåliga arbetare i sin tjenst och lega, fick Halvar de bästa, ty han var vänlig och frikostig, folket sade att det var en fröjd att arheta hos honom. Ian färdigbyggde snart på den nya platsen, långt ifrån byn, bredvid skogen en helt ny gård. Husen voro enkla men visade dock att byggmästaren hade smak; på dem funnos icke de gammalmodiga utstående knutarna, till hvilkas täckning behöfves en half tolft bräder, utan släta husknutar, som täckas med blott tvenne bräder. Sedan dessa nya hus fått tegeltak och blifvit strukna med bästa rödfärg, lyste de så grannt mot den