Gotlands läns nya tidning – 12 april 1861, sida 2

tomma, illa skötta, gråa träden, som stå ofruktbara hvartannat år. Se den växande grödan, full af bara fläckar, öfverallt med tunn säd, i följd af utmergling och brist på gödningsämnen; se ogräset, hur det redan börjar att qväfva säden. Se dessa breda dikesrenar, der det visst växer gräs, men som aldrig kan bergas förrän det vissnat. Se på ängarna, huru usla de äro öfverallt, stora tufvor med sträf starr och mossa intager mesta rummet, de ädla och nyttiga gräsen förtryckas af odugliga snyltvexter; det fina darrgräset, den närande thimotejen, tåteln och ängkaflen undanträngas af giftiga smörblommor. ,Hvad, äro de giftiga? de äro ju så vackra, de måtte väl gifva smör i mjölken, de äro gula som smör. Vet du icke att korna rata dem? Jo, det är sannt. Ymnigast på dessa ängar äro dessa förhatliga ,räfrumpor. Endast utsvultna djur äta dem, och få åtskilliga åkommor och blifva magrare än förut. Dessa djurens fiender äro djupast rotade och ymnigast på alla våra försummade ängar. Se nu på våra arma kreatur; se dessa utmagrade kor, hör hur några råma af hunger, se der andra, som lagt sig och idissla i förtviflan på den mögliga takhahn, som de fått till nattfoder; se i deras stora klara ögon, som stirra upp åt himmelen en stum anklagelse mot skapelsens dåraktiga herrar, som vårdslösa dem till deras och sin egen skada. Se på dessa arma får, som fnaska i ler