Gotlands läns nya tidning – 5 april 1861, sida 3

Der stå mina hästar och sofva midt på ljusa dagen, och Mats Andersson synes icke till. Håll stilla med vagnen, Halvar. Derpå hoppade gubben ur vagnen, klättrade som en gammal björn öfver gärdesgården och in på trädesgärdet, der han sprang omkring i kokorna en god stund för att söka statdrängen Mats. Andtligen upptäckte han denne, sofvande i diket, helt nära vägen der Halvar och flickorna väntade med vagnen. Gubben rusade straxt dit och ropade: ,Jaså, är det så du gör ditt arbete, Mats? Jag skall hjelpa dig, jag, som är en sådan drummel! Så snart gubben Stadig blef ond, satte ban pronomen relativum omedvetande illa och ofta till sin egen nackdel, emedan han så ofta upprepade sitt jag. Derpå slog han med sin knölpåk den stackars karlen obarmhertigt, utan att bry sig om hvar slagen träffade. Men karlen rörde sig icke, och gubben fortfor att slå; då blef Halvar harmsen, sprang ur vagnen och stod om ett ögonblick vid gubbens sida. Halvars första blick sade honom att den som fick stryk kände det icke, emedan han redan var död. Den magra, uttorkade gestalten, de köttlösa, vissna, gråa anletsdragen vittnade att karlen dött af långsam, tärande svält. Gubben inbilllade sig att karlens orörlighet var ett trots, och märkte icke att han hade för sig ett lik, utan fortfor att slå det.