Gotlands läns nya tidning – 22 mars 1861, sida 3

bort, kom igen till middagen, gaf sig knappast tid att kasta i sig maten, ilade ånyo sin kos och var synlig i hemmet först sent på qvällen. En vacker dag, då mor som bäst var sysselsatt i väfstolen kom far in i rummet och yttrade: Se ut genom fönstret, min gumma, så får du förklaring på hvad som sysselsatt Erik de här senaste veckorna. Mor såg ut — och häpnade. På planen utanför gården stod en hel skara af byns gossar, i en prydlig ordning, hvar och en med sitt gevär på axeln. De manövrerade och exercerade med en hållning, en ordning, som var förvånande. Erik hade sin plats på ena flygeln som korporal. Den gamla lodbössan var försvunnen, och ett vackert gevär hade trädt i stället. Alla de andra gossarne hade också nya gevär, med blanka pipor och bajonetter, passande för deras ålder och kroppsstyrka. Det hela gaf en vacker anblick. Erik kommenderade. Truppen lade an. Fyr! Gumman hade så när fallit baklänges ur väfstolen, då en verklig salva dundrade öfver hemmanstaket. ,Herre jemini! De skjuta med riktigt krut, tror jag. Ja, och med riktiga kulor, om det kniper, svarade farsgubben och log. ,Måltaflan träffa de vid hvarje skott. Jag har sett det många gånger. De inbilla sig, att pricken är hufvudet på cn ryss. Raska gossar! Ungdomen är ,landets hopp.