Gotlands läns nya tidning – 22 mars 1861, sida 2

läggningen, helsades han med stormande jubel af folket, som i stora massor skockat sig bakom krigarlederna. Men då efter några ögonblick kejsarinnan anlände i öppen vagn och åtföljd af de elegantaste eckipager, riktades plötsligt den allmänna uppmärksamheten — i ett nu likgiltig vorden för höghetens grannlåt — på ett helt annat skådespel af egendomligaste art. Bland åskådarne befann sig en högväxt, skön man med en hållning, som, den civila drägten oaktadt, förrådde militären. Vid hans sida stod en ovanligt stor och vacker hund. Djuret hade hittills hållit sig tätt bredvid sin herre och visat det anständigaste uppförande; men i ett ögonblick tycktes han fattas af den lifligaste oro, slingrande sig vigt och oemotståndligt genom den packade folkmassan och tycktes vilja rusa på ett bland ekipagerna, som på något afstånd rullade förbi. Fruktande att hunden skulle åstadkomma oordningar och spektakel, ropade hans herre högt och varnande: Damn! Shandy, härom! Men knappast hade detta märkvärdiga Shandy! ljudit från hans läppar innan det som ett dubbeleko upprepades af en äldre militärisk man och en ung dam, som sutto i ekipaget; och med ett bågsprång kastade hunden sig, öfver flera hufvuden, upp i vagnen, der han klappades och smektes med den innerligaste hjertlighet. Herrn i vag