Gotlands läns nya tidning – 22 februari 1861, sida 4

Om aftonen hörde man Elsa sjungande hjelpa mor. Hon var så glad i hågen; allt föreföll henne så leende och rogenderödt. Den gången dansade Gunnar mera än han spelade. Nu, såsom de föregående gångerna, var han byns gunstling. Han var också blefven en så präktig gosse, som alltid gömde sina besparingar åt sin gamle far, f. d. skogvaktaren. Gubben hade genom Gunnars försorg en beky mmerfri ålderdom. Derjemte var Gunnar alltid så glad och hade mycket att förtälja. Han sjöng för de unga sina visor och roade dem med sina historier. Tvenne veckor ilade som ett ögonblick. Dagen före den, då Gunnar skulle vandra ifrån byn till Carlskrona, sutto han och Elsa på en åkerren och talade om framtiden. Om Gunnar blott kunde komma så långt, att han blef styrman, då kanske han skulle våga att begära henne af fader Lars; men till dess, huru skulle Elsa kunna afböja, att föräldrarne tvingade henne gifta sig med Mattes? Det var något hon