Gotlands läns nya tidning – 1 februari 1861, sida 3

Då är jag yngre, men blott ett år, sade doktorn, ,och jag skall väl då taga fram min skönaste minnesros. Jag har icke alltid suttit i en vrå, overksam i mitt fädernesland. Herrskapet påminner sig Polens olyckliga strid, och de äldre i vår lilla krets det deltagande den väckte. Flere läkare i vårt land drogo dit ut för att åt de förtryckta offra sina skärfvar af hjelp och lindring. Jag kände mig äfven kallad att resa till mina olyckliga bröder på den fremmande jorden. I medlet af Maj 1831 lemnade vi fäderneslandet, och i början af Juni hade vi trampat den mark, som redan då varit fuktad af så mycket blod. Nu är det ej min mening att lemna er någon resebeskrifning; det är blott en enda scen som som jag i korthet vill återgifva. Några dagar efter det beryktade slaget vid Ostrolenka, ankommo vi till Warschau, och jag blef genast tjenstgörande vid lasarettet derstädes. Tidigt en morgon, då jag inträdde i ett af de större sjukrummen, förde mig hasarden — eller hellre säger jag Guds försyn — till en säng som stod öfverst i rummet. Jag gick fram; på densamma hvilade en yngling — nästan den skönaste bild jag sett — i detta ögonblick låg han i djup slummer — fastän andedrägten knappast hördes — — svarta, lena hårlockar föllo kring en mjellhvit panna, och skuggan efter de långa ögonhåren tecknade sig på kinderna. Med en egen oförklarlig känsla betraktade jag honom, då jag slutligen vid bans på en ren, klar svenska utta