Gotlands läns nya tidning – 25 januari 1861, sida 2

deremot tvekar jag ej att bestämdt säga, det dessa prosengårdark äro mig fullkomligt främmande; vid två års ålder förlorade jag min mor; tvenne år sednare trädde min far i annat gifte. Ordspråket säger: att den som får styfmor, får styffar: min egen erfarenhet bestyrker sanningen af detta ordspråk; min barndomshistoria inneslutes i dessa tvenne ord: styfmor, styffar. Huru mitt lynne af naturen är, vet jag icke — blott, att som det nu är, har det hårdnat och gjutit sig i en stel, föga behaglig form. Jag växte till, var hvarken ett geni eller dumhufvud, men hade ringa lust att lära, som jag egentligen tillskrifver mina informatorer, — dessa, för att behaga min styfmor, framhöllo, med rätt eller orätt, lika mycket, på min bekostnad, min halfbror, fyra år yngre än jag. — Då jag i hemmet slutat min undervisning, skulle jag vid Carlberg fullborda densamma. När jag der, som andra nykomlingar, hade genomgått min pirs, blef Jag i min tur en plågoande för mina yngre kamrater. Napoleon kunde ej känna sig stoltare öfver sitt hjelterykte, än jag öfver den titel af öfversittare, som mig allmänt tilldelades. Efter fem års vistande vid krigsakademien blef jag som officer anställd vid Jönköpings regemente. Jag har ej haft den lyckan att förvärfva mig några vänner — möjligt att felet är mitt; ehuru man i min barndom ej sparade någon möda, för att höja mitt sinne, förblef det oböjligt. Jag kan ej, som det heter: rätta mig efter andra, det bekänner jag öp