Gotlands läns nya tidning – 18 januari 1861, sida 2

pJa, Visserligen, besvarade hon sjelf sin fråga, — kan det, om vi skola förlita oss på det uppenbarade ordet, beklagligen blifva så... men den gode Löjtnant Konrad, tillade hon med djup känsla, hade ej haft något att befara. Jag vet, svarade Laura, icke utan rörelse, att Fru B. har rätt; men tanken på hans lycka i evigheten hade icke kunnat qväfva den ånger jag erfor — i hela mitt lif hade jag förebrått mig, det jag ej sagt: blif qvar! Samma dag, några timmar senare, inträdde den förmente döde. I denna oförgätliga stund satt jag ock vid pianot och spelade Lieder ohne Worte ... och nu — har jag, tillade hon rodnande, omtalat den skönaste dagen i min lefnad. Men vågar jag fråga, huru det kommer till, sade Wollrath, att ej Löjtnant S. tillbringar helgen hos den familj han så nära tillhör? Han har en gift syster, svarade Laura, som också tidtals vill rå om honom, och hos henne har han varit sedan medlet af Oktober månad. Men åtminstone rår hon ej om hans hjerta, skrattade doktorn, det är temligen påtagligt. Med en öppen, klar och oskuldsfull blick, svarade honom Laura: En stor del deraf eger hon, det kan jag försäkra doktorn. Nu är väl turen hos mig, inföll Baltzar. lIlittills har jag hittat ganska få törnen bland mina rosor ... lifvet är mig kärt: jag har ingen lust