Gotlands läns nya tidning – 4 januari 1861, sida 3

och hans närmaste efter denna icke synnerligen långa skiljsmessa vittnade om den kärleksrika anda, som herrskade inom familjen. Samtalet, vändande sig kring de vanliga fraserna, de tråkiga begynnelsebokstäfverna till alla bekantskaper, förbigå vi, och kasta i stället en blick på Löjtnant Wollrath. Han var omkring 30 år; det mörklagda ansigtet saknade icke intresse; blicken uttryckte både tanke, vilja och kraft. Hans hållning var litet stel, och det syntes att han ej lefvat i större umgängeskretsar. När våra unga herrar klockan 6 på aftonen befunno sig allena på sitt rum, frågade Baltzar: Nå, tror du att du kan gifva dig ro och dröja qvar några dagar hos oss 7 9 Nu går du med håfven, svarade Wollrath; men i mitt farvatten uppfiskas inga grannlåter, fortfor han litet sträft; smicker och dylikt krimskrams förstår jag mig ej på. — Jag ser att din spådom slog in ... jag blef vänligt emottagen, och det var hufvudsaken ... Hvad skall man taga sig till om vintern? — tillade han med en återhållen gäspning, men som dock i sjelfva verket var — en återhållen suck. — Den der Fru M., hvarifrån förskrifver hon sig? återtog han; huru kommer det till att en fru är guvernant? Det kommer så till, upplyste honom Baltrar, att hon hade en man som ruinerade henne — och när detta var väl bestäldt reste han sin väg.