Gotlands läns nya tidning – 14 december 1860, sida 2

Men kommen till spisen, uppgaf hon ett rop af bedröfvelse och kastade en mörk blick på katten, hvilken lomade af och gömde sig under sängen, liksom hade han uppfattat betydelsen af denna blick. Saken var den, att hustrun haft ett qvarter mjölk i en liten lerskål, som hon ställt nära brasan, för att hållas varm. Mjölken hade hon sparat för sitt sjuka grannfolks späda barn, men katten hade druckit ur mjölken i den för en torparkatt alltför anspråksfulla förmodan att denna läckerhet enkom vore uppdukad för honom. Hustrun stod en stund försagd och rådlös, ty det fanns icke en enda droppe mjölk mera i den fattiga stugan. Men icke stod hon länge så. Sedan hon ånyo pysslat om sitt barn och kastat en blick på sin sofvande man, fattade hon Grannasjerker vid handen, begaf sig med honom ur stugan, den hon stängde till, och tog vägen genom skogen. Furornas grenar suckade under sin snöbeklädnad, det knarrade under skosulorna och på afstånd tjöto vargarne. Efter en timmas rask vandring, ty det var en half mils väg hon haft att tillryggalägga, uppnådde hon med sin lille följeslagare grannens stuga. Äfven derinne brann en liten brasa, ty alltid finns det eld när man bor i skogen. Äfven der fanns en säng, men med en sjuk man och en sjuk hustru. En utmerglad qvinnohand, som stack fram ur fårskinnsfällen, satte likväl då och då en bredvid stående vagga i rörelse; men barnet som låg uti den qvidde så erbarmligt. Den inträdande grannhustrun sade sitt