Gotlands läns nya tidning – 22 november 1860, sida 2

än ett annat, och mera på Mörkamo, än till exempel på Wrigstad eller Österbymo. Det var emedlertid nu så. Dessutom skulle gumman fram och råka Greta, som då och då afhördes, men alltid klagande; ty Skarpe Petter var stygg emot henne och det var räl litet rasande, fastän som mor Kajsa sade: ,Gud hade välsignat dem med både ett. och annat. Petter hade en sådan framgång i allt och hade tagit till gården och förtjenade på alla sätt, hade tur i allt hvad han gjorde och var en riktig galant karl, fast han söp en smula; dock aldrig värre än att han söp andra ännu fullare och sedan spelade af dem deras penningar. Petter var med ett ord det ideal af en karl, som kunde berga sig, och Greta fick väl tåla sig hon, fastän han var sträng. Ja, sade Abraham, det är för väl att han slår sig ut med sina vidlyftigheter, för si, jag står der i borgen för många tusen. Ja, det var farligt det, svarte Kajsa, liksom inte Petter kunde sköta sig. Jo jo, har inte annat sagt, yttrade Abraham och smackade på hästen. Ej långt ifrån hörde det ädla, i ekonomiska samtal inbegripna paret, en vacker, klar flickröst, som klingade i skogen. Det är ingen annan än Stinaslinkan, som drifver vall käringens enda ko, sade mor Kajsa. Anders är väl galen, som tar den tiggarungen. Ah han blir väl klokare, sade Abraham och smackade, han får väl ta sitt vett till fånga.