Till såningsplats väljes gerna en trädgårdssäng med ett soligt, för de nordliga vindarne skyddadt, läge och en lös sandblandad, något lerhaltig jord, som föregående, men ej samma år blifvit gödd. Den gräfves väl om hösten och jemnkrattas, hvarefter kärnor utsäs af väl mogna och utbildade frukter af goda sorter, helst af sommarfrukter. Kärnorna böra vara mörkbruna, ju mörkare ju bättre. Kärnor efter mogna frukter, som blifvit förbrukade till matlagning, ätning o. s. v. kunna äfven sättas, men böra ej få torka, utan antingen genast utsäs eller också tills säningen förvaras i fuktig sand eller jord. De bästa kärnorna äro efter frukter, som fått ligga till dess de ruttnadt, då kärnorna rengöras och utsås, eller med ännu mindre besvär, om den ruttnade massan sönderkramas och utbredes på den tillredda trädgårdssängen, som sedan ofvanpå betäckes 3 tum högt med lös fin jord, då den medföljande ruttnade fruktmassan lemnar de unga plantorna den första och bästa näring. Saningstiden af fruktkärnor kan vara både om hösten och våren, men bästa tiden är dock om hösten, då säningen kan verkställas ända till dess kälen hindrar. Dröjer man deremot med säningen till vären böra kärnorna rengöras och förvaras i en stor blomkruka eller dylikt, att de ej få torka samt blandas med sand, ty det händer annars ofta att kärnor som fått torka kunna ligga 2 år i jorden innan de komma upp. De gömmes sedan på nägon sval plats, helst ute, men då täckt med ett lock eller glasskifva och vidare öfvertäckta med jord, att rättor, som iro mycket begifna efter kärnor, ej må ätkomma dem. De om hösten sådda kärnorna uppkomma tidigt på våren och de som äro sådda på våren nagot sednare. Under sommaren mäste man hälla dem rena från ogräs, och ifall stark torka inträffar vattnas de ymnigt nägra ganger. Andra året efter såningen, om hösten eller derpå följande vär, hafva vanligen de unga plantorna blifvit så stora att de fordra större utrymme och böra derföre omplanteras. Har man en större mängd träd så planteras ett helt qvarter i trädgården; har man ej så många så kunna de sättas på en säng, som blifvit djupt gråfven och föregaende äret väl gödd. Denna plats kallas vanligen trädskola, emedan de unga träden här vanligen erhålla sin första bildning och beskärning till deras framtida form; här sättas de irader på 3 qvarters afstånd sinsemellan. Amnar man förädla dem sker detta äfven bäst här. Alla sidoqvistar som utvaxa afskäras så att hvarje planta bildar en rak stam, hvilken bindes vid en vid hvarje planta nedsatt stör. Vid hvarje träds plantering bör man noga iakttaga att de hvarken komma djupare eller grundare än hvad de stätt förut. Vidare har man under sommaren ingenting att göra vid dem än liksom föregående aren rensa och vattna när så påfordras och afskåra alla sidoqvistar som framkomma nedom den höjd der man ämnar kronan skall begynna. Som det vanligen ätgår 8—10 är innan de unga träden visa frukt, och då sällan alla stammar lemna lika goda sorter som de voro hvaraf kärnor togos, utan somliga blifva bättre och somliga sämre, kan man lätt nägra är i förväg få utrönt hvad man har fätt för sorter af sina fruktkärnor. Om man har ett gammalt redan fruktbärande träd med svag växtlighet, så kan man på våren nyttja de afskurna sidoqvistarne såsom ympqvistar, och ympar i nämnde träd med noga iakttagande att ympqvistarne ej förvexlas, hvarföre man gerna vid ympen faster ett litet märke eller nummer med samma mårke vid den stam hvaraf ympqvisten blef tagen. Efter 2—3 års förlopp bär då ympqvisten frukt, hvilken blir lika den som kårnstammen skall lemna. Är frukten god behalles stammen oförädlad och planteras om hösten på sin för framtiden bestämda plats; är den deremot dålig nyttjas den till grundstam att deruti ympa nägon annan god sort. De träd, som hafva små, magra och tunna blad, till och med taggiga qvistar och ojemn knölig stam, kan man utan undantag förädla med någon god välkänd sort, emedan de oförädlade i allmänhet ej lemna någon god sort, som förtjenar förökas, och dåliga eller medelmättiga finnas tillräckligt ända. Amnar man uppdraga fruktträd till alleträd, för att planteras vid landsvägar o. s. v., böra de bildas till raka vackra stammar, hvarföre de bindas vid räta störar, alla sidoqvistar borttagas tills stammen uppnått den höjd man önskar, som minst bör vara 3—4 alnar till nedersta grenen innan trädkronan begynner, så att träden ej blifva till hinders för gående eller åkande. Hvad här ofvan är sagt gåller isynnerhet kärnfrukter, såsom äpplen och päron. Med stenfrukter, såsom körsbär och plommon, förfares nästan på samma sätt; såningstiden för dem är hösten. Körsbärskärnor gro och uppkomma säkert, endast de ej få torka; de förvaras tills såningen i fugtig sand eller jord. Plommonstenar gro svärare än körsbär, isynnerhet de större slagen, hvarföre man heldre utsär de runda. Plommonträd förökas äfven lätt genom rotskott, som vanligen ymnigt uppkomma ifrån roten. Hvad jordmånen beträffar bör man ej vara alltför ängslig, ty vi se t. ex. på det ena stället fruktträd växa i torr, kalkhaltig och stenbunden jord, på ett annat ställe i sur, lerhaltig o. s. v. Men, man bör söka så mycket som möjligt rätta sig efter hvad hvarje trädslag fordrar. Så fordra t. ex. körsbär och plommon torr, sandblandad jord; päron torr, men mera lerblandad och djup; äpplen fugtigare, lerblandad jord. Der bottensyra finnes bör den så vidt möjligt är genom dikning afledas. Som det ej för hvar och en står till buds att vilja olika jordmån för hvart trädslag, och jordmänen på en jemn yta vanligen är mera likartad, kan man blanda trädslagen om hvarandra, så att det t. ex. sättas hvartannat träd äpplen, hvartannat päron o. s. v., så fordra de ej fullt så stort utrymme som om hvarje trädslag planteras särskildt, då vanligen stenfruktslagen sättas på 8—12 alnar och kärnfruktslagen på 12—16 alnars afstånd ifrån hvarandra, men blandas de så kan 8—12 alnar vara tillräck