Gotlands läns nya tidning – 4 oktober 1860, sida 2

en liten dörr och stodo samför låjtnanten. Denna for ofrivilligt upp, och ledsagade dem till sin blygsamma kammare. Utt litet skrifhord, fyra stolar, en tältsäng, en v apenhy lla utgjorde hela möblemamget. Vi vilja dock ej förbise något. En vagga stod dessutom i rummet, hvilken genom sin beqvämlighet och elegans utgjorde en stark kontrast mot det öfriga möblemangets torftighet. På ossicerens bord, bland hans böcker, papper och cigarrer stodo tennsolda ter, uppsfällda i slagtordning, hvilka kommenderades af en ung ljusloekig gosse i kläder, som uppgingo till en sex minaders sold at en zuav. Den unga frun hade knappt kastat sin blick på barnet, då hon utstötte ett högt skri, störtade på detsamma och omfammade det, samt sjönk vanmäktig till gubbens bröst. Vie tor behöfde icke så my cket för att igenkänna modren till den lilla svarta örnen, sin broders mördares hustru, sin broders, som han lemnade död på slagfältet vid Sc bastopol. Och det var verkligen hon, beledsagad af sin fader, såsom ock barnet, som lekte, var hennes af Karbin räddade son. Efter hennes tillfrisknande hade de tillbragt tre manader med forskningar efter sergeantens spår, hvilket, som vi sett, fört dem till honom. Jag förstår allt, sade officeren, i det han torkade en får ur ögat, då modren under sitt barns smekningar åter uppvaknat; men om jag äfven känner er historia, madame, så känner ni dock icke min. Och han omtalade, så sakta, att bar