Gotlands läns nya tidning – 27 september 1860, sida 3

na sig genom plundring, om han ej kan göra det genom mord. Han vill taga guld, om han ej kan få utgjuta blod. Drifven af alla dessa krigets dämoner, står han på tröskeln af det rika huset. Han går igenom en med blommor uppfylld vestibul. Blommor midt i denna blodiga slagt! Men hvaraf kommer det att zuaven ryggar tillbaka? Bredvid blommorna ligga leksaker, tennsoldater, en sabel och en messingskanon samt en uniform för en fyraårig artillerist. De små barnen repeterade här det drama, som deras fäder spelade! Victor går vidare och söndertrampar leksakerna med fötterna. Han inträder i salongen och sängkammaren; de äro på samma sätt som de andra rummen i förskräckelsen och bestörtningen öfvergifna. Zuaven kastar en triumferande blick på de omkringströdda kläderna, den kullstjelpta thekannan, en ännu varm toffel, skatter, som man ej kunnat medtaga, en förmögenhet för soldaten och hans familj, om man ej mördat hans broder. Men han skall åtminstone blifva något godtgjord. Han skall ärfva sina fiender. Han vill smycka sig med dess qvarlåtenskap och deraf göra sig ett segerbyte. Och Victor var redan beredd att ropa sima kamrater till plundring då han hör ett hjertslitande skri öfver sig. En bomb kreverar i första våningen: en rysk bomb, ty fienden söker skydda sig för återtåget. Zuaven springer högre upp och ser i ett förstördt rum, midt ibland spillrorna af explosionen, en ung fru, en moder, hvilken låg död simmande i sitt blod med ett barn i sina armar.