Gotlands läns nya tidning – 20 september 1860, sida 2

Några stunder vid en källa. En sommarförmiddag och under det solen som bäst sveddeblommor och löf kom en yngling vandrande på en landsväg. Ilan bar ett litet knyte under armen. Ilans ansigte var mildt och vackert, ehuru brunstekt af dagens elöd, hans händer röjde det tidiga arbetet, och hans nya jacka och pantalonger af grablatt ylletyg lemnade ett prof af den landtligt husliga slöjden. Säkerligen var det en hy ddans son som för första gangen lemnade sitt barndomshem för att söka sin bergning eller lycka på sjerran trakt. Ingen lemnar gerna ett fridfullt hem utan att hoppas mycket af det kommande, men nog kastar man stundtals en skygg blick tillbaka, liksom visste man redan att mycket ändå kommer att saknas, mycket som ingen iy cka skall ersätta, ingen gl idje förjaga ur minnet. Ynglingen, hvilken länge gatt med sänkt hufvud, liksom i drömmar, stann: ide plötsligt och lyssnade. Ilan igenkände en källas nppfriskande sorl, vek af från vägen, och befann sig snart på en liten plan, yppig af det vackraste gris och de mest väldoftande blomster, dem solens stralar så lagom fatt beröra, tack vare en vänlig skog af blandad björk och tall. Men midt på planen vällde en källa fram, omgifven af Irisliljor och Förgätmigej, allesamman hennes barn och alders glädje. Ynglingen drack ur källan, svalkade panna och tinning med dess friska flöde, lade sig sedan ned. vid dess mjuka brädd och inslumrade lugnt med