Gotlands läns nya tidning – 30 augusti 1860, sida 3

Uti ett af husen på Norrtullsgatan i ett stort, tarsligt, men snyggt rum, finna vi, en Decemberafton, samma år som ofvanstående händelse inträflade, en yngling, sittande vid ett bord med hufvudet lutadt i venstra handen och det mörkögat dystert stirrande framför sig. Det ensamma ljuset kastade ett blekt och sorgset sken öfver de hopplösa anletsdragen. På bordet låg en mängd teckningar utbredda. En fullkomlig tystnad rådde omkring honom, som endast då och då afhröts af de djupa suckar, hvilka höjde hans bröst. Plötsligt hördes lätta och hastiga steg i rummet bredvid och ögonblicket derefter öppnades dörren och en liten qvinnovarelse sväfvade in i rummet. IIon gick fram till ynglingen, som icke märkte hennes inträdande, och lade sin hand på hans skuldra, sägande med mild röst: Huru är det Arvid? Arvid såg upp, strök med venstra handen öfver pannan (den högra hade han förlorat) och svarade i vresig ton: Huru skall det vara med mig, nu när jag är en krympling, en eländig varelse, hvars hela lif är förspillt. Ilan kastade en blick på de utbredda teckningarne, hvarefter han med en rörelse af förtviflan skjöt dem långt ifrån sig. Bort med allt detta, som påminner mig om hvad jag kunnat vara, och hvad jag nu är. Ve och förbannelse öfver .. ... . En liten hand lade sig öfver hans läppar och en hediande röst hviskade: