Gotlands läns nya tidning – 23 augusti 1860, sida 3

och egde ingen annan utväg än att vandra hem till modren i staden, och det ville han icke. Hon var ju så fattig och hade dessutom hans minderåriga syster att draga fram. För öfrigt hade modren alltid sagt att han var en lätting som hon bara skulle få sorg af; emedan han icke ville arbeta. Alla dessa nedel: ående tankar, åtföljda af hungern, frampressade bittra tårar ur de fjortonåriga ögonen. Han tyckte sjelf att han var en odugling, derföre att han saknade all lust att sömma skor; men han bad Gud ur djupet af sitt betryckta bamahjerta att få dö; ty när han icke kunde få rita, så var det icke heller värdt att lefva. Vid dessa tankar slog han upp, sin bok och började öfverse sina ritningar. Ögonblickligen var sorgen förglömd, det bleka ansigtet fick färg, de fardr: änkta ögonen erhöllo lif. Ilan gick fram från sitt gömställe bakom häcken, och då han i detsamma såg upp hade han DOrottningholms slott alldeles midt framför sig. Taflan var vacker, så tyckte gossen, hvarföre han satte sig på en bänk och på ett rent blad började att afteckna vyen. Änblicken var ganska egen att se den i trasor klädde Arvid, med sina föga rena och fina händer, föra ritstistet med en raskhet och säkerhet som var förvånande. Det tofviga ljusa håret nedföll kring ett ansigte, som genom sitt inspirerade uttryck, tycktes bära prägeln af andans poesi; — man kunde äfven säga att den heliga elden strålade ur de djupt liggande ögonen. — Länge satt han så och tecknade. Plöts