Gotlands läns nya tidning – 23 augusti 1860, sida 3

Grefven var den förste som återfick sattningen, men då var Garibaldi, liksom då han första gängen bortförde hans dotter, redan försvunnen bland bergen och grefven visste alltförväl att hvarje försök att förfölja honom vore truktlöst. Med förtviflan i hjertat återvände han således till det nu dubbelt ödsliga slottet. Garibaldi uppnådde snart med sin dyrbara börda, den han icke ville släppa ur sina armar, sin närvarande tillflyktsort i bergen. Liksom sadren i sitt slott, så hade också maken bland sina berg, så snart han genom en trogen tjenare erhållit umlerrättelse om Margaretas död, vidtagit alla förberedelser till den älskades begrafning. Anordningen var der mindre praktfull, men icke mindre högtidlig. Alla hans trogna följeslagare voro församlade på det ställe han för dem angifvit; en enkel likkista stod färdig och så snart han i den nedlagt sin älskade Margareta, gifvit henne ännu en sista afskedskyss och öfverhöljt hennes bleka ansigte med tårar, för hvilka han icke blygdes, skrufvades locket fast och liktåget satte sig i rörelse. De tappraste af hans trupp, hvilka räknade som en ära att få göra deras älskade anförare denna tjenst, buro likkistan under den talrika processionens djupa tystnad till en plats högt upp i bergen, den Österrikarne redan sedan lång tid tillbaka icke mera vågat närma sig. Vid foten af en enstaka, brant klippa hade Garibaldi låtit gräfva en djup graf, helt och hållet dold af omgifvande hagtornsoch törnrosbuskar. I denna nedsänktes kistan som inneslöt de jordiska qvarlefvorna af den till följe af sin kärlek till Garibaldi i förtid bortgångna, olyckliga Margareta. Sedan grafven var igenkastad och alla hans trogna följeslagare aflägsnat sig, dröjde Garibaldi ännu länge ensam qvar derstädes och innan han begaf sig derifrån, inristade han i klippan det af herdarne och bergsboerna sedan så ofta upprepade, välbekanta namnet: Margareta ; och ännu i dag kallas denna klippa utaf dem som bo i de ,svarta bergen: Margaretas klippa. 1 AAA