Gotlands läns nya tidning – 9 augusti 1860, sida 1

Gotlands-qvinnornas Våg (täflings lekar). Man vet, att Gotlands allmoge, unga och gamla, gifta och ogifta, af ålder städse här öfvat sina ypperliga kropps-öfningar, som härda lemmarna, uppfriska sinnet och utveckla folkkraften till snillets verk och landets försvar. Men i vär mulna och methodiskt tråkiga tid, som beklagligen tviflar på att vår Herre är skapare äfven af en oskyldig glädje, bortlägger vårt beskedliga folk mångenstädes sina glada och härdande lekar för dessa dystra och svårmodiga menniskor, som tro att lifvets behag och anständiga glädje är en synd, ett svårt brott: så utdör småningom allt stilla nöje, man har hjertinnerligt ledsamt och ungdomens kinder blekna, dess hjertevärme svalnar utan att de unga hafva smakat lifvets oskyldiga fröjder —, detta allt för att tjena Gud! Ty våra tungsinta skrymtare, som helt nyligen voro verldsens barn, fördöma, förbanna nu högt alla glada tidsfördrif och öfningar (hvilka dock äro en så nyttig själens hvila efter allvarlig religiös betraktelse och sträfsamma mödor), förkasta dans, lekar, naturens betraktande, lustvandringar, sång, musik och all konst-njutning, allt såsom djefvulens verk, lemnande i stället den lifliga ungdomen såsom ersättning och till nöje på lediga stunder njutningen af tillgjorda eller onaturligt framkrystade suckar och tårar, en evinnerlig tröttande läsning, milslånga och obegripliga förklaringar, ofta nog af råa, egennyttiga personer, öfver de heligaste ämnen, uti hvilka eljest den största lärdom och en lång lifserfarenhet med den redligaste vilja blott förmår sprida något ljus. Nej, när menniskan, den fattiga jord-trälen, erkännande sin menskliga svaghet, såsom ett barn lemnar sig i Allfadrens hägn, med varma undergifna böner stundeligen (under arbetet och glädjen) är med sina tankar hos Honom och med uppmärksamhet bivistar de vanliga gudstjensterna, åhörande upplyste förnuftiga lärare, och sedan hon de långa arbetsdagarna med redlighet, såsom våra fäder, fyllt sitt kall i lifvets värf, må hon väl hvila sig, oskyldigt förlusta sig, leka såsom ett godt barn och offra Herran med ett gladt ansigte: kan detta vara synd? Ingalunda; och hvad blefve väl följden om man, såsom man börjat, får mot allt sundt förnuft och alla folkenliga vanor läsa bort all folkets naturliga glädje och afvänja ungdomen från den själsliflighet och det mod, den kroppsliga raskhet och härdighet, som våra folklekar utveckla och hvilk: synnerligen bidragit till den vapen-skicklighet som städse utmärkt Gutarne och är så ytterst vigtig i Fäderneslandets faror och krig? Jo, att hela folket, försoffadt och modlöst genom onödigt grubbel och orimligt läsande natt och dag, glömmer sig sjelft, mister sitt sinnes spänstighet, missaktar en förnuftig och af Gud sjelf befalld omsorg äfven om Hans jordiska gäfvor och all besvuren samhällsordning, missvårdar sin frihets dyrköpta arf och slutligen hemfaller med land och rike först under andligt och sedan verldsligt slafveri, inländskt eller utländskt! Då sålunda mångens sinne nu på de sednaste tiderna blifvit skrämt bort från all oskyldig glädje, från hvarje hurtigt, lifvande nöje, är det verkligen fägnande att se, att ännu våra gamla Gotlands-lekar här, oaktadt våra dystra vurmare, någonstädes öfvas af naturfriska och glada menniskor. Så hade vi i söndags nöjet att under en utflygt på landet åskåda ett verkligt Gotländskt våg (täflings-lek), såsom det i förra tider här nästan söndagligen om sommaren öfvades i de flesta socknar, denna gången endast af qvinnor. Ar det ej märkligt och ett bevis på vårt folks godlynthet och naturliga sinnes-friskhet, att ej blott barnen och ungdomen, utan att äfven gifta menniskor och äldre, ja nästan åldriga husmödrar, som ofta tryckas af fattigdom och de grufliga förluster af män och söner som så ofta inträffa vid våra stormiga stränder, ändock åtminstone för stunden blifva unga på nytt samt sjelfva personligen deltaga med de unga i deras lekar och lifsolädia Caanknang I1;m Aann (mifta huctrnr) hada