Gotlands läns nya tidning – 2 augusti 1860, sida 2

De riddarsägner, som Andrö läst, och Bayards bedrifter, om hvilka hans födelsestad med stolthet talade, väckte först i hans unga själ beundran för och längtan efter krigarerykte, och de få ögonblick, han kunde fritaga sig från sitt mödosamma arbete såsom sidenvifvare, tillbragte han med läsande af krigsannaler eller i Minoreterkyrkan vid grafven af den hjelte, som lifvade hans drömmar. Han var vid min ålder, hviskade den unge enthusiasten, då han följde Hertigen af Savoyen och kämpade med vid Turnitre och tre år, blott tre år äldre än jag, då han fäktade midt ibland krigarskaran och vid Verona eröfrade en fana. Ar jag då dömd att arbeta här, att kräla i stoftet på mina fäders dunkla bana. Nej! ännu finnes det slagfält, der man kan kämpa, lagrar som man kan vinna. Jag vill icke nedstiga i grafsen utan namn. Jag vill kämpa tör rykte och ära, skulle jag än duka under i kampen. Hans kinder glodde, hans ögon bIxtrade och mekaniskt hade handen lyft sig, som svängde den ett svärd. Ljuset inströmmade genom de målade kyrkofönstren och hans skugga föll på golfvet. Hvad såg han väl der? Ilvarföre förskräcktes han så? Konturerna af hans gestalt föllo honom i ögonen — ett gräsligt hån på de scener hans inbillning nyss målat; alla hans förhoppningar försjönko till intet, förtviflans is lade sig kring hjertat och omöjligheten för en puckelryggig att blifva soldat framställde sig i sin bittra verklighet för honom. Bruten till kropp och själ,