Gotlands läns nya tidning – 26 juli 1860, sida 2

Det var natt; stormen skakade trädens snöiga kronor, då klagade en stämma utanför torparkojans dörr, och, då denna öppnades, inträdde Ebba blek och vanställd af förtvillan. — Iläir ser ni ett barn, — yttrade hon till de bestörta vännerna derinne, — som flytt föräldrahemmet, och som ej vågar inträda dit mer, emedan förbannelsen hvilar på den döende fadrens läppar. — IIvad säger du? döende ... — frågade Lena med darrande röst. — Ja, — svarade Ebba, — då jag hemkom härifrån full af glädje och hopp, kunde jag ej för modersblicken dölja mina känslor, och då jag hörde att hon trodde dem härröra af en motsatt or