Gotlands läns nya tidning – 26 juli 1860, sida 2

det finnes ett medel att skänka mig lugn i dådsminuten, samt äfven betrygga din moders och din framtid, detta eger du förmaga att uppfylla, och jag vet, att du som ett godt barn är din faders vilja lydig. Vår grannes son, som du känner, har i dessa dagar hos mig anhällit om din hand; hans far är min största fordringsegare och sonen eger betydliga egendomar, jag kan således vara sörvissad, att maka och barns framtid blifver be tryggad. Ilan har af mig sätt ja, på dina vägnar; således blir annandag: jul din förlofringsdag, ty då hitkommer din fiistman. Utmattad nedsjönk den sjuke på hufvudgärden, och Ebba störtade ur rummet och ut öfver de snöbetäckta fälten bort till vännen. — Lena! Lena! de vilja gifta bort mig; skydda mig! — utropade hon och störtade i den gamlas famn. Lbba! — hördes en välkänd röst, och nu först blef denna varse, att den väntade gästen, Harald, redan hade anländt, och ögonblicket derefter var hon omsluten af hans armar. — Harald! — hviskade Ebba, — du skall bestämma, om jag som ett tåligt offer skall räcka min hand åt den man jag afskyr, och sedan dö; af dina läppar väntar jag min dom. — Ebba, — frågade Harald med darrande stämma, — älskar du någon annan? — Harald, — svarade Ebba, — hur kan du göra en dylik fråga? — nog vet du, att jag älskat dig sedan den första stunden jag såg dig; jag var väl