Gotlands läns nya tidning – 19 juli 1860, sida 2

rigt allt sällskap, utom barnen deromkring, hvilkas kärlek hon snart visste att förvärfva sig. Snart spridde sig ryktet, att hon undervisade de små som besökte henne i läsa, skrifva, sy, men allt efter deras ålder och fallenhet och detta på ett sätt, som väckte de ungas håg för kunskaper och arbetsamhet på samma gång som det ökade deras vänskap för lärarinnan, och då barnens föräldrar någon gång med en liten gåfva efter råd och lägenhet ville visa henne sin erkänsla, emottog hon det med tacksamhet, men förklarade tillika, att hon ansåg all sin möda endast som ett kärt och gladt tidsfördrif. Och mången nödvändighetsartikel, som de fattigare barnen behöfde, erhöllo de som uppmuntran för sin flit af den gamlas hand. Det var en liten gestalt med nedböjd rygg, alldeles hvitt hår och mörk hy, så mörk att alla trodde henne härstamma från någon bättre sydländsk slägt, och deruti styrktes de mer och mer genom de kunskaper, barnen af henne fingo inhemta, samt genom hennes benägenhet för ensamheten och genom hennes sätt att bemöta dem, som någon gång nalkades henne. Det var visserligen med vänlighet, men dock med en värdighet och ett allvar, som ingaf alla respekt, och den som en gång djerfdes att besvära henne med någon onödig fråga, gjorde det aldrig mer. Ryktet om den gamlas kunskaper och skickhet som lärarinna hade äfven nått Alfreds och Claras öron, och med glädje omfattades tillfället att bespara den dryga utgiften för en guvernant,