Gotlands läns nya tidning – 12 juli 1860, sida 3

Men tiden stillar sorgen, i synnerhet när de sörjande se sitt hopp om framtida sällhet kunna förverkligas. När hösten kom, inackorderade Alfred Clara i prestgården, sålde sin egendom och köpte sig en annan längre bort, ty han egde ej lugn på den ort, der hans maka så olyckligt slutat sina dagar. Som han tänkte inträda i andra förhållanden, ville han ej att något minne skulle störa hans kommande sällhet, men ... minnet följer nog, i synnerhet det mörka; flydde vi än till verldens ända, fåfängt fly vi dock samvetet, som upprullar minnets tafla ... (Forts.)