Gotlands läns nya tidning – 28 juni 1860, sida 4

och med bruten stämma yttrade hon likasom döden med en aning skulle förestafvat henne orden: — Lofva mig, ädla qvinna, att ni ända till eder sista stund aldrig upphör att vaka öfver det barn, ni nu antagit eder och att förlåta henne, om hon en dag skulle blifva otacksam; lofva mig att förlåta och vaka... — Jag lofvar det, — svarade Ebba, — vid Gud och allt hvad mig är kärt i himmelen och på jorden. Derefter läste hon med rörd stämma en helig bön, hvilken på andaktens vingar, åtföljd af den döendes frälsta ande, svingade sig upp till den barmhertige. (Forts.)