Gotlands läns nya tidning – 28 juni 1860, sida 2

— Min Gud, Bergström, hur kan du bära dig så åt? — yttrade Ebba och föll maktlös tillbaka, förskräckt af det arma barnets högljudda jemmer. — Bär upp flickan, så att vi få se om hon skadat sig! — befallde Alfred, i det han sjelf förde Ebba ur vagnen. Några minuter derefter var Alfred sjelf sysselsatt att tvätta smuts och blod utur ansigtet på det gråtande barnet, medan Ebba med mildhet men allvarligt förebrådde Bergström hans hårda uppförande. — Adla fröken, — svarade denne, — det är så ofta dylika barn endast genom osanna uppgifter och en hycklad nöd söka väcka medlidande; och de gåfvor gifmilda händer utdela, användas ofta att befrämja föräldrarnes lättja och barnens tilltagande förderf. — Om så thyvärr äfven stundom är fallet, — sade Ebba, — så tillhör det ändock ingen att döma alla lika, ty det gifves äfven undantag, och ega vi ingen gäfva att gifva, så är dock ingen så fattig, att han ej skulle ega ett vänligt ord åt vår nödställda like. Om han förtjenar det eller icke, så förringar det ej värdet af vår goda mening; och ifrån mig får ingen afvisas med hårdhet. Den dag kan komma, då jag sjelf eger intet af allt det öfverflöd som nu omgifver mig, men samvetsfriden vill jag bevara, och med den är jag rik nog i alla tiders skiften. — Gud vilsigne min ädla, goda fröken och förlåt mig, — stammade djupt rörd den tillrättavisade tjenaren.