Gotlands läns nya tidning – 14 juni 1860, sida 3

då jag vill sofva, och somnar jag. då kommer hunden, så stor och luden; han lägger sig på mig, tjuter, trycker mig, qväfver mig! — Så hör då, hvad jag säger dig: sofva kan du, sofva kan hela verlden, och jag ej en fjerdedels timma! Och blodet steg upp i den hetsiges ögon: han kastade sig öfver kamraten och slog honom med knytnäfven i ansigtet. Den onda Mats har blifvit besatt igen! hette det rundtomkring, och de andra förbrytarna grepo honom, brottades med honom, böjde honom krokig, så att hufvudet satt mellan benen; då bundo de honom hårdt; blodet var nära att tränga ut genom hans ögon och porer. J döden honom! ropade pastorn, ,den olycklige! Och medan han afvärjande utsträckte handen öfver syndaren, syndaren, som redan här måste lida så hårdt, förvandlades scenen; de flögo genom rika salar, torftiga kyffen; vällust, afund, alla dödssynder, skredo dem förbi; en domens engel läste syndarens skuld och deras försvar; detta var visst blott ringa för Gud, men Gud känner hjertan, Han känner allt det onda som kommer initrån och utifrån, Han, nåden, kärleken. Pastorns hand darrade; han vågade ej utsträcka den för att rycka ett hår från syndarens hufvud. Och ur hans ögon strömmade tårar, lika nådens och kärlekens källor, som släcka helvetets eviga eld. Då gol hanen. Förbarmande Gud! Du skall gifva henne i grafven den ro, den jag ej kunnat skänka!