Gotlands läns nya tidning – 7 juni 1860, sida 3

en smula vred. IIan tog hastigt sitt goda svärd, och afhögg tån invid roten, hvarpå han slungade den midt i pannan på den ena läkaren, som ramlade öfverända för slaget. Kungen lindade sedan en linnelapp om foten och steg åter till häst, likasom om ingenting passerat... Gack du och gör sammaledes. Soldaten lydde rådet. Han lade fingret på en sten och afhögg det i ett. enda tag. Dunder förband sedan såret med en fryntlig min. Under det bussarne sålunda språkade och ansade sina blödande sår, blefvo de varse en liten rödskäggig jude, som kom sakta framsmygande ur skogen. Den lille mannen såg sig först omkring med spejande blickar, och började sedan att plundra de slagna. Han gick dervid ganska snällt till väga, han vände ut och in på deras fickor och annammade allt hvad som var af värde. Snart hade han ett helt knyte med silfver och guld, hvilket storligen fröjdade hans snikna själ. Hans uppspärrade ögon lyste af en infernalisk glädjeeld, som spridde sitt sken öfver hela hans gulbleka anlete, men ändå tycktes han icke vara förnöjd, ty han fortfor med rastlös ifver i sitt förehafvande. Dunder och hans kamrater sägo med vämjelse på den lille plundraren. De rådgjorde sins emellan om nägot passande medel till att qväsa hans roslystnad. Det stannade dock för tillfället vid blotta rådplägningen. Vara krigare fingo nu