Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1860, sida 2

Den oförstådda längtan. Det går en längtan genom hvarje sinne Till någonting — man vet ej rätt hvartill; Men hvarje själ bär denna trängtan inne Och känner oftast dock ej hvad han vill. Ur hjertat djupa suckar stundom bryta, Framfödde af en trånad evigt ny; Likt Noachs foglar, som från arken sly, Och irra utan mål kring jordens yta. I lifvets ljusare och bättre stunder , Då anden vill från jorden lyfta sig I stilla flygt till bättre verldars under, Dit tron allena hittar någon stig; Då är det såsom tycktes hjertat ana IIrart denna längtan, denna suckan drar, In limmelsk flägt igenom själen far Och milda röster upp till himlen mana. Men verlllen kommer, lockande och härlig, Och sjunger ljuft om njutning och om fröjd, Och menskan hör dess lockelser begärlig, Iro sig bland verldens brus bli säll, bli nöjd; Men qval der får man, då man sällhet söker, Man finner oro, då man söker frid, Med lifvet och sig sjelf i ständig strid, Med hvarje dag sig trånaden foroker. O säg, hur skall man nå sitt hjertas längtan? Ack inga vingar äger stoftets son. Mell hvarje stund blott öker sig hans trängtan Och friden kommer endast ofvanfrån. Hw sjelf han söker, Ilnuu sjelf han sträfvar, Med egen kraft han aldrig renar sig, Med egen konst han finner ej den stig, Som går till friden — djupt hans hjerta bäfvar. Se här är svaret: Lemna Gud ditt hjerta, Tag Jesu kors, tro andans manings röst. Blott Jesus lindrar rätt hvar tidens smärta, Blott Jesus skänka kan en evig tröst. Försonande till jorden Gud steg neder, Då vi till Gud ej lunde stiga opp. Och så fick själen himmelrikets hopp, Så fann han vägen, som till friden leder. Gå trygg den vägen. — Fly i Jesu armar, Läs Shriftens ord, dess vishet är dig nog. Var öfvertygad, IIerrgn sig förbarmar, Han vill vårt väl, Han sjelf för oss ju dog. Af evig kärlek gaf Han sig i döden; I denna död skall lif ock nog du få; — På denna väg du sällheten skall nå, Och blifva nöjd i alla lifvets öden. J. M. Lindblad. (Insändt.) AAAHBEt:ti:A:0 A HWAH 192 2 AAW.