Gotlands läns nya tidning – 18 maj 1860, sida 2

Ett oskyldigt koketteri intog henne och hon visste sig ingen råd för sin längtan att få dansa. I dessa angenäma tankar stördes hon genom åsynen af en fattig hustru, som bar ett spädt barn på sina armar och åtföljdes af en ungefär tolfårig flicka. Alla tre voro genomstela af köld. Claras hjerta blef rördt: hon önskade sig kunna bispringa dessa olyckliga, men hon hade ingen enda styfver med sig. Ilon väckte sin mormor, men denna hade glömt sin hörs. Denna olyckliga omständighet bedröfvade den unga flickan på det högsta, ty hon såg den arma modren, som ej längre förmådde beherrska den smärtan, att höra sitt späda barn fåfängt ropa efter bröd, nästan sjunka ned på stengatan, öfverväldigad af både fysiskt och moraliskt lidande. Jag får ingen glädje på den balen — sade Clara sakta för sig sjelf — , bilden af denna olyckliga familj skall ufverallt förfölja migt. Hon vände ånyo sina blickar till fru dOrsigny, omen den gamla frun hade åter insomnat och Clara vågade icke väcka henne. O, hvad hade hon icke velat gifva om hon i detta ögonblick hade kunnat i penningar förvandla någon enda af de eleganta småsaker, öfver hvilkas inköp hon dagen förut hade så mycket fröjdat sig! Då föllo hennes blickar tillfälligtvis på hennes näsduk, hvars broderi var af en utmärkt finhet, en underbar prydlighet.