Gotlands läns nya tidning – 11 maj 1860, sida 3

kunna vi för ingen del instämma uti, utan tvertom! hvarföre det? Jo, Luther och Cramår äro två motsatser, då den förre trodde på Jesus Christus, men den sednare med sitt blinda förnuft icke kan fatta Honom; men om Hr Cramör ville bryta nacken af sitt förnuft och tro på Honom, som den ogudaktige gör rättfärdigan, då skulle den för IIr Cramr nu så fördalda sanning blifva uppenbar i ett ljus, som endast tron kan fatta och uppnå. —e— säger att i Hr Cramers bok lemnas ett klart begrepp om Gud; men det säge vi helt trankilt ut är en lögn; hvarföre det? Jo, man kan icke få något begrepp om Gud utan Jesus Christus, liksom man icke kan få något begrepp om Christus utan Gud; ty ingen kommer till Fadren, utan genom Sonen, liksom ingen kommer till Sonen, utan genom Fadren. IIr Cramer förnekar Christus som sann Gud, och vill således åtnåja sig endast med en död Frälsare; o, hvilket gräsligt mörker! Att en sadan man som IIr Cramår uppstått, är alls icke att förundra sig öfver, ty den Heliga Skrift går nog i sin fullbordan, som säger: att Antichrist skall komma och stark villfarelse; att många skola tro lögnen, så att, om möjligt är, sjelfva de utvalda skola varda förförda. Att de flesta menniskor har ungefärligen samma tanke som IIr Cramer, torde väl kanske icke vara för mycket sagt, churuvåäl det skall låtsas vara mera fint, och skrymtaktighet, som menniskan är så full utaf, kan ofta gå så längt att man knappt kan märka annat än det vore en sann kristen; ja, hvad ännu fasligare år, så hånas Gud dermed, hvilkens dom öfver den ogudaktige skrymtaren är förfärlig; i så fall sätta vi IIr Cramer långt framför, och det af den orsak: att han nu öppet och uppriktigt framlägger sin bekännelse, hvars beskaffenhet är ganska beklaglig. Gnd är vårt vittne, att vi önska Hr Cramåer, såväl som hans hjelpbroder i G. T. —e—, en nyfödelse, ett nytt lif; äfvensom den stora syndaflocken, som hvimlar i massor på en väg som drager till förbannelse, hvarest icke en sann bättring mellankommer. Ilär torde någon tänka: det var ett förfärligt utrop; men nej! nej! så är verkliga förhållandet; man kan knappt komma fram en gränd eller gata, så ser man frukterna af ett förderfvadt folk, som oftast ligger så till den grad utpå, att man får höra den ena djefvulen efter den andra framvältra från den utsläpade syndaträlens hals m. m., som är ett påtagligt bevis på mörkrets makt. Det är då icke underligt när en själ som börjar söka efter lifsens väg, den blinda verldsflocken börjar rasa och skälla som lössläppta djeflar i menniskogestalt, den ena värre än den andra; ty djefvulen han vill så ogerna släppa någon själ ifrån sig, och det finns ingen som är så arg på Läsarne, som just denne djefvulen, hvarföre de ock dagligen är i strid med honom, tills en gång Herren af sin nåd låter dem med sin andas svärd dräpa denne orena ande. Men måtte menniskorna komma till alltmera insigt derom, att det är en dyrbar nådatid de lefva, för hvilken de en gång skola göra räkenskap på domedag, att de då icke matte komma på skam — — — Och i sammanhang härmed lemnar insändaren af dessa rader sin bjertliga uppmaning till hvar och en, att icke köpa Hr Gramårs bok Afskedet från Kyrkan; men de som redan hafva köpt den: bränn upp den, och de som händelsevis hafva godt förråd på penningar: köp så många exemplar som möjligt och bränn upp dem; det önskar insändaren som skrifvit dessa rader, hvilken kallar sig för S.