Gotlands läns nya tidning – 11 maj 1860, sida 2

hon i moraliskt afseende innehar. — Huru så fråga sig: Hvad skall jag göra? Hvar är min verkningskrets? Flertalet af bemedlade qvinnor tänka i stället: Det är mannens lott att arbeta; vi verka tillräckligt då vi roa honom och oss sjelfva, samt söka att genom förströelser och tanklöst pjoller förkorta tiden. Och likväl borde eftertanken säga qvinnan att öfver allt, inom alla samhällsklasser eger det qvinliga hjertat, den qvinliga handen, den qvinliga andan alltid ett fält, hvarest hon kan göra godt och vara nyttig blott hon vill det. — Oly ckan ligger deruti, att hjertat är fattigt på känsla, handen trött och lam, anden irrande och utan intresse för sina höga pligter. Att qvinnan vaknar till medvetande af arbetets välsignelse för henne sjelf och hennes likar, är verkligen nödvändigt om vi ej vilja att hon helt och hållet skall förvandlas till en slags lyxartikel. Den rika qvinnan borde så inrätta sitt lif, att hon genom det nyttiga hon verkade fann till fredsställelse för sitt inre och bidrog till andras förädling och lycka. IIar hon en gång beträdt verksamhetens bana, skall hon blifva den första att förakta jagten efter dår aktiga tidsfördrif. Hon skall i den sanna bildningens outtömliga visthus, finna så mycken näring för sitt förstånd, att hon inser det pligten emot Gud och samhället fordrar att hon skapar sig en passande verkningskrets, öfverensst: unmando med hennes qvinliga natur. Om arbetet är nödvändigt för alla, utgör det för de mindre bemedlade ett tvång. Men hvarföre är det så? Derföre att döttrarna så länge de ega en far anse det vara hang pligt att arbeta för dem, under det de sjelfva sitta och vänta på att blifva gifta, lika godt med hvem, blott han genom arbete kan försörja en hustru. Slår denna förhoppningen telt och de vid fadrens död tvingas att draga sig fram genom arbete, anse de detta för en grym olycka. — Höjd af förnedring! som icke skulle förefinnas, om hvarje qvinna ifrån sin ungdom vore van att arbeta för sig sjelf och skapa sin egen utkomst samt icke ansåg såsom en skyldighet för föräldrar och anhöriga att sörja för deras behof. Med arbete mena vi icke denna oftast ändamålslösa sysselsättning, som upptager fruntimmernas tid, utan det, hvarigenom de antingen erhålla verklig bildning eller utkomst, — med få ord en verksamhet, som lemnar någon gagnelig frukt efter sig af oberoende, andlig förkofran eller andras väl. — Qvinnan skulle icke då betrakta äktenskapet som en försörjningsanstalt, utan, såsom det är, en helig och för hela lifvet infly telserik akt den vi icke få eller böra ingå af verldslig beräkning eller lättsinne. Den gifta qvinnan skulle icke, om arbetet blefve hennes ära och hennes trefnad, i mannen se en dagsverkare för deras gemensamma behof. Ilon skulle med friska krafter, gladt mod och inre tillfredsställelse blifva det biträde, som voro oumbärligt för att underlätta hans omsorger och dela hans bekymmer. Det inflytande en sådan mor utöfvade på sina barn måste ovilkorligen blifva förädlande och i högsta grad fördelaktigt för deras utveckling, emedan de, allt ifrån sina tidigaste år lärde sig att känna och förstå arbetets välsignelse: att arbetet är för alla och utgör allas lycka. Slutligen: om dessa qvinnor, hvilka ega en faders hem, en moders omhuldande värd och icke äro underkastade nödens qval, tänkte på att genom omtanka och exempel införa andra AA — k — —— — Du är enfaldig, kära Träbom; tro mig du,