Gotlands läns nya tidning – 27 april 1860, sida 3

— men akta er att J ej gören mig illa med edra spadar. Några ögonblick derester trädde han hufvudet ut genom öppningen; han hade en blekgul färg, och anletsdragen voro nästan orörliga. Man hjelpte honom att stiga upp; han var mycket svag och hans våta kläder spridde ifrån sig en stark dunst. Då han fick se sin far, helsade han på honom och räckte honom en liten läderpung, hvaruti de penningar voro förvarade, som han hade erhållit för de försålda varorna. Man förde honom till en närbelägen isba, der han bytte om kläder och åt litet. Då man underrättade honom, att han hade legat under snön i tolf dagar, syntes han förvånad deröfver. Tiden hade förekommit honom mycket läng, men det hade varit honom omöjligt att beräkna dess längd i den tystnad och det djupa mörker, som omgåfvo honom. Han hade sofvit, och då han uppvaknat, var det för att släcka sin törst genom att äta litet snö, och läsa en bön; han hoppades icke att man skulle komma honom till hjelp, och tanken på hans eviga välfärd sysselsatte honom mycket. Oaktadt han hade varit i en nästan fullkomlig orörlighet, och utan annan betäckning åän sin långrock, hade han icke varit besvärad af kölden. Emellertid upptäcktes det att flera tår hade blifvit nästan alldeles förfrusna. Då han nu återkommit till de sina, skänkte några dagars hvila åter nya krafter, och han öfvergick på nytt till sina vanliga göromål. Ishvalfvet, hvaruti han befunnit sig, bibehöll sig