Gotlands läns nya tidning – 20 april 1860, sida 2

Nu gjorde händelsen, att, då hon vid sin ankomst hit fick se din lilla flicka, fattade hon för detta harn ett tycke, som skänkte henne en tröst och förströelse i hennes djupa saknad och sorg, som inga nöjen eller förlustelser kunna åstadkomma. Vanan af ditt barns sällskap har börjat läka såret i det sörjande modershjertat, skilsmessan skulle ånyo upprifva det, och dess helande skulle då blifva tvifvelaktigt. Således Lena, tänk dig hvilken lycka! Grefvinnan vill upptaga ditt barn, emedan hon finner ett nöje i dess jollrande sällskap; hon vill gifva det uppfostran och betrygga dess framtid. Grefvinnan förstår ej ditt språk, men böj ditt knä och kyss fållen på hennes klädning, så kan du derigenom visa den tacksamhet, som upptyller ditt hjerta. — Min Gud, min Gud! suckade Lena, och allt mer och mer bleknande dignade hon maktlös ned på den enda trädstol, som fanns derinne. — Jag skall återkomma om ett par timmar, yttrade den främmande mannen; du skall få tid att fatta och öfvertänka din oväntade siällhet, och med några för Lena obegripliga ord åt grefvinnan aflägsnade de sig skyndsamt. På knä vid sitt sofvande barns läger hade Lena tillbringat sin natt . . . denna natt den sista som hon ännu egde det. Hon hade förut vakat vid tre söners och en dotters dödsbädd. men aldrig känt en smärta som denna; hon hade till och med tackat Gud, som befriat de unga från nöd och clände, och då döden D 7