Gotlands läns nya tidning – 30 mars 1860, sida 2

Det var som om hon icke mera kände till sömnen, och likväl ville den allena vara hennes bästa vän, styrka hennes kropp och mana ro i hennes själ. De fingo henne att lägga sig i sängen, hon låg också stilla som en sofvande. Det var en natt, mannen lyssnade efter hennes andedrägt och trodde förvisst, att hon fann hvila och vederqvickelse; det var honom ett hopp, han knäppte tillsammans sina händer, bad till Gud, låg sjelf så stilla och då kom sömnen till honom, men hos henne var den icke. Snart sof han godt och djupt; han märkte icke, att hon reste sig, kastade sina kläder på sig och gick tyst ur huset för att komma dithän, der hennes tanke natt och dag sökte efter grafven som gömde hennes barn. Hon gick öfver husets gård, ut på marken, hvarest gångstigen ledde utom byn bort till kyrkogården; ingen såg henne, hon såg ingen. Det var vackert stjernklart, luften ännu så mild; det var i början af September. Hon kom in på kyrkogården och till den lilla grafven; den var som en enda stor bukett af blomster; de doftade, hon satte sig ned, lutade sitt hufvud emot grafven, såsom skulle hon genom det täta jordlagret kunna se sin lilla gosse, hvars leende hon så lefrande mindes: det kärliga uttrycket i ögonen, till och med på sjuksängen, kunde ju aldrig förgätas! Huru talande hade icke hans blick varit, då hon böjde sig ned öfver honom och tog hans späda hand, som han sjelf icke förmådde lyfta. Som hon hade sutit vid hans säng, satt hon nu vid hans graf, men