Gotlands läns nya tidning – 9 mars 1860, sida 2

nas obelönad, han anmäldes hos höga vederbörande; för femtio års barnaundervisning, man räknade hur han hyfsat vettet på tusende menniskor, erhöll han den kungliga nådegäfvan femtio R:dr och för vaccinationen en liten silfvermedalj. Under det han som bäst regerade i sin skola stod hans broder, rusthållaren Erik Jönsson, utanför dörren och lyssnade. Bröderna hade olika lynnen och hade gått olika vägar. Per hade alltid bemödat sig om att vara andra till tjenst. Erik hade blott tänkt på sig sjelf. Per hade lärt sig så mycket han kunnat, han hade ämnat blifva prest, men måste för fattigdom stanna vid skolmästarekunskaper. Erik hade börjat med att vara torpare, lånt ut småstyfrar för två skilling på plåten, lönnbrännt och hållit lönnkrog, arrenderat ett bondehemman, fortsatt i större skala bränvinsbränningen, och slutligen köpt det ena hammanet efter det andra, så att han nu var socknens rikaste bonde. Per hade varit gift och uppfostrat tolf barn, som alla voro ute i verlden, dugliga arbetare, och en klockare; nu var han enkling och hade ingen mera i sitt bröd, än dottersonen Carl, som han uppfostrade till skolmästare. Erik hade också varit gift, men döden hade härjat i hans hus, man påstod att ingen trifdes hos den stygga mannen, han hade qvar blott en son, hvilken, uppfostrad i fadrens anda, sextonårig gifvit sig i handel, och i närmaste småstad